Tankarna går till...

.... grodan, förlossningen och tiden efter.
Jag LÄNGTAR!
Känns nästan som om jag går på övertid, och har gjort det ett tag.
Har varit väldigt deprimerad den senaste veckan.
Har faktiskt inte ens haft ork att skriva av mig i bloggen.
Orden har helt enkelt saknats.

Idag är jag i v 31+3.
Jag har gått 7 veckor längre än med Jonas o Miranda.
En hel evighet.

Vid det här laget kände jag Jonas o Miranda.
Jag visste vilka dom var, vilka behov dom hade, och jag kunde ta hand om dom.
Visst var man hjälplös vid vissa tillfällen, tillfällen då barnen mådde kass och
enbart deras vårdpersonal kunde lösa problemen.
Vid detta laget hade vi flyttats till Borås tror jag.
Där blev vi behandlade som "experter" på barnen.
Vi kände dom ju bäst.

Vi hade börjat köpa kläder, kläder bland annat baserat på kön och personlighet.
För personligheter, de hade dom verkligen!
Och olika var dom!

Bebisen i magen är än så länge "okönad" för oss.
Vi vet inte vad det är, inte heller känner vi barnet och dess personlighet.
Än så länge är barnet en DET.
Och jag AVSKYR de verkligen.

Jag trodde mig ALDRIG va en sån som skulle va besvärad av de, men de är jag.
Trist men sant!

Det är inte bara de som känts jobbigt, utan denna EVIGHET.
Vi har ju från första start fått trippa på tå, gå på extraundersökningar och räknat dagar för att passera Jonas o Mirandas vecka.
Sen har man fortsatt trippa på tå, fler undersökningar, och räknat dagar tills då man får stanna i Borås, istället för akuttransport till Östra.
Räknat dagar då överlevnadschanserna är så gott som 99%.
Vi räknar fortfarande dagar tills då man kan föda o åka hem mer eller mindre direkt.
Och de känns som om de är så långt kvar!
En evighet.
En evighet har vi passerat, och en evighet har vi kvar.
Ändå är de bara 2 månader kvar!

Jag pratade med barnmorskan Agneta om det i måndags.
Och sen kändes de mycke bättre.
Hon förstår mig fullt ut, och kommer med så smarta kommentarer och tankegångar.
De känns jättebra!

Tillväxtultraljud på tisdag, och tappkontroll o läkarbesök på onsdag.



Övrigt i livet då?
Jodå, Martin o Jag tillbringade natten mellan fredag o lördag på gothia towers.
Ett rum på 16:e våningen med utsikt över liseberg.
Åt middag på 18:e, och frukosten serverades på 23:e.
De va verkligen va vi behövde.
TYVÄRR hade jag inte den ork och de humör som jag önskat, men vi hade de romantiskt och skönt tillsammans i lugn o ro!
Dock alldelles för kort tid!

Miranda har ögoninflammation.
Väldigt lindrig än så länge.
Så dom är hemma från förskolan.
Igår var Martin hemma hela dagen, och jag va på gekås med mor.
Handlade faktiskt bara för 1600!
Nu har Martin slutat för dagen och är på väg hem snart.

Försäkringskassan har betalt ut massa pengar till Martin nu, så idag ska lite skulder o räkningar betalas. *känns skönt!*
Och mer pengar väntar...

Nästa vecka känns verkligen full:
Måndag: Tarmbiopsi på Jonas kl 8 (i borås). Sen kl 14:00 är de utvecklingssamtal på deras gamla förskola, och på kvällen familjekväll på deras nya förskola!
Egentligen skulle dom till tandhygienisten oxå, men de ska avbokas!
Tisdag: Tillväxtultraljud.
Onsdag: Läkarbesök med tappkontroll
Torsdag: Martins bror tar studenten i göteborg
Fredag: Inget planerat, men de lär väl fyllas ändå ;-)

Pust.
Ingen ro och ingen vila!
Dessutom ska de hinna jobbas 10 timmar, och jag har timmar att jobba in för denna veckan!
Jaja.
Man får helt enkelt bita i de sura äpplet och njuta av att man har trotsiga 3 åringar som trots allt dom varit med om är så pass friska o "normala", en graviditet utan större krämpor, och en make som är engagerad från topp till tå!

Livet är ganska bra trots allt!

Nu vill barnen spela gitarr.... MIN gitarr.
Får nog rädda guran!

/Angela