*TRÖTT*

My kids are KILLING me!
Nä, så hemskt är de förstås inte!Bara lite ;-)

Är så brutalt trött.Lillan vaknar flera ggr per natt nu.
Äter en liten liten snutt på tutten, och somnar.Lyfter jag över henne till sängen så skriker hon.Hon skriker iofs ändå.
Vid varje amningstillfälle skriker hon.Före, under och efter.
Men hon har inte ont i magen eller nåt sånt.

Jag har så svårt att förstå mig på henne.
Jag har inte fattat henne än.
I love her with all my heart, men jag förstår mig inte på henne!
Hon har sina störtsköna stunder, med joller och utveckling.
Hon vänder från rygg till mage och tillbaka igen.
Hon slafsar på sina händer och pratar gärna.
Hon älskar att sova i mammas famn, och hon är en "kortammare"som inte vill äta längre än nödvändigt.
DET gillar jag när man har 2 till som vill ha uppmärksamhet.
MEN jag önskar att hon kunde va nöjd i famnen på någon annan.
Att hon kunde va nöjd på golvet/i babysittern så jag får äta NÅGON måltid i lugn o ro.
Inte ens sin far är hon så förtjust i att sitta hos.
Hon vill hellst inte va hos farmor, mormor, morfar, Falle, INGEN.
Ibland får man övertala barnen att sjunga "varm korv boggie" för henne, så mamma kan få kasta i sej maten utan att hon gråter.
Hon är snart 3 månader, min skrutta.Ska de verkligen va så här?
Jonas o Miranda var så vana vid alla människor som handskades me dom.

Miranda har hög feber.
Hon ligger i vår säng och sover.
Hon vaknade vid 2 och mellan 2-6 har jag inte sovit något alls, för hon har bara pratat!Däremellan har dessutom Alexandra hållt låda, och 7:15 kom Jonas och började snacka, lagom tills jag har varvat ner nog för att förmodlingen kunna somna om.
Jaja.
Lika bra att inse att sova, de får jag göra ett annat liv!
Ett barnlöst sådant!

Nu låter de nog som om jag inte är tacksam över mina godingar.
Och visst är jag.
Jag är tacksam till tusen.
För att Jonas o Miranda överlevde, och blev så finfina barn som dom är.
Att dom har sånna underbara stunder!
Tacksam över att Alexandra stannade hela graviditeten ut.
Att hon är "normalstor" och följer utvecklingen jättebra.

Jag har världens finaste, goaste, härligaste ungar,men dom tar ÄNDÅ livet av mig :-D

/Angela

Jag borde...

Jag borde verkligen ta mig i kragen och blogga igen.
Ska bara låta tiden komma ikapp mig lite först!

Här är mitt första inlägg sen slutet av juni.
KASS!
EN hel månad innan vår dotter, Alexandra, föddes.
Hon är snart 3 månader gammal.
SKAMLIGT att jag inte skrivit.
Men jag ska, jag ska!

Jonas & Miranda skolas just nu in på "storbarnsavdelningen" Lejonet.
SPÄNNANDE!
Stora mina knattar blev.
Dom kommer börja äta lunch i matsalen i skolan.
Deras 15 timmar på förskolan bara rinner iväg för mig.
Jag jobbar 15timmar/vecka, så de är svårt att få ihop.

Alexandra är ganska så missnöjd på dagarna, vilket inte gör de lättare.

Jag ska uppdatera mer en annan dag.
Förlossningen orkar jag inte skriva om.
Den var helt enkelt för jobbig! :-(
Kanske en annan gång.

Men resultatet blev iaf en fin flicka!
(Men de visste ni alla redan)

/Angela

Min arma mage...

Ja, va ska man säga?
Jag är inte bra på att uppdatera min blogg....
jag är inte ens LITE bra.

Men nu skriver jag iaf!

Kan inte skriva va som hänt sen sist, då jag inte ens minns va jag skrev sist!

Hur som hellst;
Nu är jag inne i v 36+3 idag.
Igår kände jag av mina första förvärkar.
Tyvärr blev det inte mer än så.
Hade gärna fått köra igång.

Igår hade jag även mitt sista tillväxtultraljud.
Grodan beräknas väga 3100gram just nu.
Och könet tycks vara de samma.

Igår badade jag för första gången i år.
Blir det mitt sista dopp (dvs att förlossningen har vett på att starta snart)
så är jag helt klart nöjd!
Det var UNDERBART!
Mellan 20-22 grader varmt!
Tyvärr missbedömde jag avståndet till botten när jag doppade mig, så min arma stackars mage har fått ett stort skrapsår.
JAJA, nåt ska man väl pryda magen med när underdelen av den blivit full av lila vackra bristningar.
Jag som trodde där ett tag att jag skulle slippa.

Min vikt har stått still nu i en månad.
Har gått upp 8 kilo totalt, och de känns faktiskt jättebra.
För jag trodde att jag skulle gått upp betydligt mer vid de här laget!
Och jag som inte ens bantat!
Martin säger att min hals o haka är smalare.
En vän säger ansiktet och armarna.
Magen därimot, den växer ;-)

Mitt SF har ökat till 36, och grodan är fixerad.
Huvudet ner, ryggen längst min vänstra sida och armar o ben på höger.
Precis som de har varit ett bra tag!
Sömnbrist lider jag av, likaså en enoooorm trötthet.
Men jag känner faktiskt sen igår, att orken börjar komma tillbaka.

Jordgubbar o vattenmelon är goast i världen just nu!

Skattepengarna kom.
En hel del av dom har nog redan bränts.
Shoppat amningslinnen, lite kläder på me&i-rean,
och köpt lister o golv till Jonas o Mirandas rum.
Nu fattas de faktiskt bara att listerna ska sättas upp, så är rummet klart.

Bebissäng nummer 1 är ihopsatt och uppställd i vårat sovrum.
Nummer 2 kommer i bebisens rum så småningom!
Jonas o Mira måste ju flytta in i sitt först!

Imorrn kommer svärmor hit och hjälper mig med städning innan hon drar på semester.
Har beodrat min mor att hålla sej hemma från jobbet nästa vecka, så vi har nåt tipptoppställe att dumpa barnen på om de skulle behövas.

Nä, nu ska jag sätta på en tvättmaskin och sen slappa!

Säger som BERT (Barnens egna valda högläsningsbok!)
Tack o Hej, Leverpastej!

/Angela

Utskriven efter 3 år på förlossningen.

De va en lååång förlossning de.

3 år har jag varit inskriven på förlossningen i Borås.

Dom har inte kunnat skriva ut mig, eftersom dom inte haft några uppgifter på Jonas o Miranda.

Hur vet jag det?

Efter en halvbesvärlig fredag, och en helbesvärlig lördag, med mensvärk, tyngdkänsla och obehag, så ringde jag för konsultation, och blev beordad att komma in direkt.

Kl var 22 när vi lämnade barnen hos mina föräldrar.

Glömde säga hejdå och godnatt ordentligt.

Åkte.

Några sammandragningar på vägen, men inget oroväckandes.

Bara mensvärken, hugg i cervix, och obehagskänsla.

Väl inne fick jag vänta en stund och sen in på förlossningsrum 5.

De fanns inga lediga undersökningsrum så de blev direkt in på förlossningen.

Så nu har vi tjuvläst pärmen ;-)

En CTG-kurva togs i drygt en halvtimma.

Grodan tyckte INTE om elektroden (dosan) som registrerade eventuella värkar.

Stundtals en riktigt lugn puls på 110, för att oftast ligga runt 140, och för att ta rejäla skutt upp till 200 :-o

Men kurvan såg fin ut och allt kändes bra.

För att kunna skriva in kurvan i datorn var hon tvungen att skriva in mig.

Men de gick inte.

De visade sej att jag fortfarande var inskriven efter förlossningen med Jonas o Miranda.

Dom fick uppgifterna som behövdes.

(Datum, Kön, Vikt, Längd och hur dom föddes.)

Sen inskrivning, urinprov, och träffa läkare.

Hon var ganska så otrevlig, tills hon fick veta att tvillingarna kom i v 24+4, inte 34+4!
Hon gjorde VUL, och tappen var 3 cm.

Om den va en cm kortare nu, vet jag inte om de beror på att de va en annan som mätte, eller om den faktiskt krympt en cm.

Hon sa iaf att den var full-längd och inte förlossningsredo!

Sen passade hon på att ta ett vanligt ultraljud oxå.

Och tanten säger "en tjej kanske", bara sådär!

Tänk om vi inte hade velat veta va de "kanske" kunde vara?

Men nu är vi ju iofs nyfikna, men de stillar ju inte nyfikenheten, av ett kanske?

När vi frågade om hon kunde se, så knöt grodan ihop benen och vägrade fläka ut sej.

Så vi får avvakta och se!

Allt såg iaf bra ut.

Och vi åkte hem.

Kl va strax efter midnatt när vi åkte och Jonas hade ropat på mamma hela tiden nästan.

Dom hade försökt förklara lite för honom, men han ville ändå till mamma.

Miranda hade somnat skönt!

Men vi åkte dit och hämtade dom.

Möttes av kommentaren "har du ingen bebis i magen längre, mamma".

Drygt 3.5 timmar efter vi lämnat honom hos mormor, så är vi knappast där om jag inte hade haft en bebis i magen. :-D

Hela natten har varit ganska besvärlig, men de funkar.

De kanske ska va så här när man gått så långt.

Jag har ju mer eller mindre gått över tiden ;-)

(Iaf enligt mina erfarenheter!)

Men va sägs om lite fotouppdateringar?

Tjusiga jag med CTG.
Så här nära förlossning har jag aldrig varit på foto.
(Fick ju inte med kamera sist!)

Till barnens stora förtjustning så stannade
glassbilen på vår uppfart i fredags.
Jag hade fortfarande "jag går inte ut i dessa slappar-kläder"
på mig så jag smög mig ut,
varav en ganska dålig bild, men bättre än ingen!

Senaste magbilden.
Tagen förra fredagen i v 30+5.

FULE-foto!
Redo för skaldjursbuffé på vår romantiska övernattning
på Gothia Towers förra helgen!

De var allt för denna gång!
Over & Out!

Angela

Tankarna går till...

.... grodan, förlossningen och tiden efter.
Jag LÄNGTAR!
Känns nästan som om jag går på övertid, och har gjort det ett tag.
Har varit väldigt deprimerad den senaste veckan.
Har faktiskt inte ens haft ork att skriva av mig i bloggen.
Orden har helt enkelt saknats.

Idag är jag i v 31+3.
Jag har gått 7 veckor längre än med Jonas o Miranda.
En hel evighet.

Vid det här laget kände jag Jonas o Miranda.
Jag visste vilka dom var, vilka behov dom hade, och jag kunde ta hand om dom.
Visst var man hjälplös vid vissa tillfällen, tillfällen då barnen mådde kass och
enbart deras vårdpersonal kunde lösa problemen.
Vid detta laget hade vi flyttats till Borås tror jag.
Där blev vi behandlade som "experter" på barnen.
Vi kände dom ju bäst.

Vi hade börjat köpa kläder, kläder bland annat baserat på kön och personlighet.
För personligheter, de hade dom verkligen!
Och olika var dom!

Bebisen i magen är än så länge "okönad" för oss.
Vi vet inte vad det är, inte heller känner vi barnet och dess personlighet.
Än så länge är barnet en DET.
Och jag AVSKYR de verkligen.

Jag trodde mig ALDRIG va en sån som skulle va besvärad av de, men de är jag.
Trist men sant!

Det är inte bara de som känts jobbigt, utan denna EVIGHET.
Vi har ju från första start fått trippa på tå, gå på extraundersökningar och räknat dagar för att passera Jonas o Mirandas vecka.
Sen har man fortsatt trippa på tå, fler undersökningar, och räknat dagar tills då man får stanna i Borås, istället för akuttransport till Östra.
Räknat dagar då överlevnadschanserna är så gott som 99%.
Vi räknar fortfarande dagar tills då man kan föda o åka hem mer eller mindre direkt.
Och de känns som om de är så långt kvar!
En evighet.
En evighet har vi passerat, och en evighet har vi kvar.
Ändå är de bara 2 månader kvar!

Jag pratade med barnmorskan Agneta om det i måndags.
Och sen kändes de mycke bättre.
Hon förstår mig fullt ut, och kommer med så smarta kommentarer och tankegångar.
De känns jättebra!

Tillväxtultraljud på tisdag, och tappkontroll o läkarbesök på onsdag.



Övrigt i livet då?
Jodå, Martin o Jag tillbringade natten mellan fredag o lördag på gothia towers.
Ett rum på 16:e våningen med utsikt över liseberg.
Åt middag på 18:e, och frukosten serverades på 23:e.
De va verkligen va vi behövde.
TYVÄRR hade jag inte den ork och de humör som jag önskat, men vi hade de romantiskt och skönt tillsammans i lugn o ro!
Dock alldelles för kort tid!

Miranda har ögoninflammation.
Väldigt lindrig än så länge.
Så dom är hemma från förskolan.
Igår var Martin hemma hela dagen, och jag va på gekås med mor.
Handlade faktiskt bara för 1600!
Nu har Martin slutat för dagen och är på väg hem snart.

Försäkringskassan har betalt ut massa pengar till Martin nu, så idag ska lite skulder o räkningar betalas. *känns skönt!*
Och mer pengar väntar...

Nästa vecka känns verkligen full:
Måndag: Tarmbiopsi på Jonas kl 8 (i borås). Sen kl 14:00 är de utvecklingssamtal på deras gamla förskola, och på kvällen familjekväll på deras nya förskola!
Egentligen skulle dom till tandhygienisten oxå, men de ska avbokas!
Tisdag: Tillväxtultraljud.
Onsdag: Läkarbesök med tappkontroll
Torsdag: Martins bror tar studenten i göteborg
Fredag: Inget planerat, men de lär väl fyllas ändå ;-)

Pust.
Ingen ro och ingen vila!
Dessutom ska de hinna jobbas 10 timmar, och jag har timmar att jobba in för denna veckan!
Jaja.
Man får helt enkelt bita i de sura äpplet och njuta av att man har trotsiga 3 åringar som trots allt dom varit med om är så pass friska o "normala", en graviditet utan större krämpor, och en make som är engagerad från topp till tå!

Livet är ganska bra trots allt!

Nu vill barnen spela gitarr.... MIN gitarr.
Får nog rädda guran!

/Angela

Helt plötsligt nyfiken på könet...

En sak gnager min skalle.
Efter att jag drömde drömmen om "Ebba" så har jag för varje dag som går, kännt en större önskan om att ta reda på vem h*n är där inne!
Är det en tjej?
Är det en pojk?

Alla skrocktester o dyligt säger flicka.
Mina känslor säger flicka.
Alla andra säger pojke.

Vi har åtminstone 2 tillväxt-ul kvar att göra, och jag är SÅÅÅÅ nyfiken.
Vill så gärna fråga Agneta om hon ser va de är, men Martin vill inte.
Och den som inte vill får helt enkelt avgöra.
Därför försöker jag locka över Martin på min sida ;-)

Jag har iaf bestämt mig för att INTE ta reda på de,om inte han är med på det.
För jag lär INTE kunna hålla tyst!

Med Jonas o Miranda kände jag att de va en av varje, och hade rätt.
Är de så även denna gång?

Va tror ni?
HUr har ni haft det?
Har ni kännt på er vad det varit för nåt, och har de stämt?

/Angela

Tillväxtultraljud.

Skriver bara ett kort inlägg idag.
Mest för att inte glömma själv ;-)

Var på tillväxt-UL igår.
*Skallbredd (BPD) 79mm
*Bukdiameter (AD) 81mm
*Normal hjärt aktivitet
*Normal fostervattensmängd
*Full akitvitet

Allt utan anmärkning!
Bebisen ligger på +10% enligt kurvorna.
SKITBRA! :-D

Den beräknas väga 1.5kg.

Och jag har blivit sååååå jävla nyfiken på om de är tjej eller kille.
Skrevet blottades totalt på ultraljudet, men Maria var snabb att fläkta bort det.
De va kroppsgenomskärningen hon var ute efter....
Martin vill inte veta, så jag får vackert vänta.
Han har iaf lovat att säga till om han ändrar sej.
Vi har ju trots allt åtminstone 1 ultraljud till!

Annars?
Barnen är färdiginskolade i Långared, och stortrivs.
Idag ska dom sova hos farmor o falle, medans mamma o pappa ska
på "firmafest" med mitt jobb.
Dvs, min mor, far, båda bröderna, bror Martins sambo, en vän till pappa,
de två anställda killarna och den ena anställde killens tjej.
Rena familjeutflykten ;-)
Först bowling och sen grillning hos mina föräldrar, så de blir en slapp och skön firmafest.
Perfekt när orken tryter.
Sen är de kalas för mig o barnen på lördag!

Over & Out!
/Angela