Cravings, abstinens och tillbakablickar.

Fan, de är verkligen så.
Jag har drabbats av cravings!
McDonalds KaffeLatte.
Och en stor måste de va!
(Chefen på donken lugnade mig med att de åtminstone var mellanmjölk!)
Jaja.
Jag har inte cravings på betong eller chips iaf!

En annan last jag har, men bara när jag är hemma är att äta vaniljglass med chokladöverdrag. Sånna där pinnglassar. Kan äta hur många som hellst!
VIDRIGA människa att vräka i sej på de viset.

Igår vägrade jag köpa en latte, och de drabbade mig direkt.
Sprängande huvudvärk hela dagen.
Abstinens tro?
Inte ens vanligt gott kaffe hemma hjälpte.

Har en baristamjölk i kylskåpet, och en make som är duktig på att göra latte..... men de blir ju aldrig av!
Men idag är min sista dag med min craving.
Eller....de lär de ju inte bli, men iaf sista dagen jag MÅSTE till stan.

På måndag börjar barnen förskolan i Långared.
Blev snabba ryck här i slutet.
Rektorn ringde i onsdagskväll.
Hon sa att Jonas o Mirandas rektor inte alls har med beslutet att göra, och då valde vi att omplacera ganska omgående, så dom hinner komma in ordentligt innan sommaren.
Känns jättebra.
Och barnen verkar taggade...

Miranda sa igår att hon kommer sakna Vanessa, Elvira och Seid.
Men hon kommer INTE sakna A. *asgarv*
Dom gillar A jättemycke. Pratar ofta om honom, men de är lite hatkärlek.
A slåss och hackar ganska så ordentligt.
Samtidigt som dom kan leka en hel del.
Jonas har bitit ifrån ett flertal gånger, och A mamma har minsann
spottat galla över den unge som biter hennes son!
(Givetvis visste hon inte att de va min son......)
Blev skitledsen när hon hade gått, men då berättade fröknarna att A minsann inte är guds bästa barn gentimot Jonas o Mira. Inte mot dom andra barnen heller, men han hackar på "småttingarna".
Jonas har skyddat sin syrra vid ett flertal tillfällen!
Jonas kommer sakna Albin (inte samma som A här ovan).
Albin o Jonas har likadan tröja.
En Albin-tröja, som Jonas säger.
Dom kommer säkerligen även sakna Ellen!

KÄnns lite sorgligt att riva upp dom nu när dom börjar få kompisar.
Men samtidigt är de ju NU de är bäst att byta, för ett byte ska ju ske.
Dom ska ju börja skolan i Långared tids nog, och då vill man ju att dom ska ha fått vänner osv.

Granntösen Matilda går på Elefanten.
Där ska Jonas o Mira oxå börja.
På måndag.

Idag har dom kalas på dagis.
Stor dag.
Avslutningsdag OCH kalas.
Dom fyller ju 3 år på torsdag.
Fasen va tiden har gått fort!!
Mina småttingar, 3 år!!
Tänk, snart 3 år sen vi vakade vid kuvöserna.
Egentligen inte oroliga över att dom inte skulle klara sej.
Klart dom skulle, varför inte.
Glädjen var enorm.
Jag vet att omgivningen (många, inte alla) kliade sej i huvudet över att vi kunde vara så lyckliga.
Borde vi inte vara bedrövligt ledsna.
Olyckliga?
Oroliga?

Klart vi var oroliga.
Även olyckliga.
Olyckliga över situationen.
Över att vara så instängda.
Att inte kunna ha vår familj hos oss.
Våra mammor fick stötta över telefon.
Dom fick se sina barnbarn på foto, på film.
Men inte hålla, inte klappa, inte trösta.
Som andra nyblivna mormödrar/Farmödrar får.

Svärmor såg barnen redan samma dag som dom fötts.
Svärmor, extrasvärfar och svärfar. Svärfars fru vågade inte.
Svärfar såg bara slangar.
Svärmor såg inga slangar alls. Bara barnen.
När vi mötte dom vid hissen, utanför fiket på kvinnokliniken, Östra,
hade jag lyckats få ut min första mjölk.
De täckte inte ens botten i en liten liten medicinmugg.
Men jag var överlycklig!
Jonas o mira skulle få sin första mjölk av mamma!

Min mamma o pappa kunde se dom först på torsdagen.
(Och dom föddes natten till söndagen.)
Mamma hade frågat om jag ville att hon skulle stanna hemma,
men jag trodde inte att dom skulle få komma till sjukhuset.
Och när vi väl fick veta det, så hade dom åkt för flera timmar sen.
På torsdagen när dom kom hem, kom dom mer eller mindre direkt.
Dom hade med presenter och de va så skönt att få visa upp barnen.
Mamma har sagt i efterhand att de gjorde så ont att inte få klappa dom.

Usch.
Tårarna bara rinner.
Det är helt ofattbart att dom överlevde, ändå.
Mot oddsen.
Och att båda klarade sej så bra.
Vi har verkligen kommit lindrigt undan.
Men när folk kallar våra barn för mirakel blir jag så sur.
Mina barn är inga extraordinära barn.
Alla barn är mirakel.
Att ens kunna bli gravid, med allt som måste till.
Att utvecklas från inget, till en hel människa.
En människa av sin mors o fars kött och blod.
Att ett gäng dna-strängar kan forma en människa så.
Det är ett mirakel!

NÄ, nog med snyfterier nu.
*torkar kinderna*

Nästa fredag tänkte vi ha barnkalas hemma.
Hoppas på finfint väder, så Axel kan va med.
Han tål ju inte katt, stackarn!

Men ni som är sugna på barnkalas i Börta;
boka in nästa fredag. Den 24:e April. Eftermiddagen där nångång.
Tid o allt sånt kommer lite närmare framöver.
Givetvis är även vuxna välkomna.
Har ingen ork att hålla koll på alla barn själv ;-)
Barnen har bokat en gäst... en hemlig gäst.
Ni som var på mitt Me&I-party kanske hörde talas om det?

För er som vet va som hände på Martins svensexa;
han har kvar kostymen, och de kan ju va så att det är en viss åsna som kommer på besök ;-)

Meddela gärna någon/några dagar innan, så jag vet!
Opersonlig inbjudan, jag vet!
Men de bjuder jag på...

/Angela